Blandade känslor

Det har vart jobbigt senaste månaden här hemma. Mormor gick bort 19:e maj. Precis efter man fyllde år, får ju säga att det va lite tur. För hade det skett innan så hade ju födelsedagen vart sådär....Mormor har vart dålig länge, många år...å så har det vart som det vart med henne för övrigt, ganska jobbigt tyvärr. Inte alltid kommit överens med den kvinnan.
Begravningen va förra fredan den 5:e juni, inte kul direkt. Bara vår familj och Annelie, Gabor, My och Emil. My bröt ju ihop och förstår henne, grät för hon grät, å tänkte mycket på mamma å Annelie.
Var så fruktansvärt blandade känslor, för mormor har aldrig vart någon riktig mormor för mig, inte sen man hitta ett brev som hon skrev till mamma nån gång när man var tio år. Hon hade skrivit att mamma brydde bara om sig själv och sin familj och strunta i henne å en massa annat struntprat. Ända sen mormor och morfar skilde sig när mamma var 20 så hände nåt med mormor. Hon blev väl bitter på livet å börja skylla ifrån sig på alla andra. Innan dess hade hon tydligen en väldig varm humor och skratta jämt och var hur vacker som helst, morsan har alltid sagt att hon liknade Judy Garland i Trollkarlen från Oz och efter ha sett bröllopskorten på henne så håller jag med.
Sen blev hon sjuk runt 55 års åldern i reumatism och vägra ju göra det hon kunde för att det skulle bli bättre. Vilket bara gjorde henne ännu mer bitter på allt. Hon skällde och anklaga morsan så mycket så jag hatade henne innerligt många gånger å kunde inte kalla henne för min mormor.
Morfars sambo, Stella, var ju mycket mer en mormor för oss och när hon dog förra året så var det inte särskilt lätt. Tyvärr fick man inte vara med på hennes begravning för den var på Island.
Men nu när min biologiska mormor dog så har jag gråtit så mycket att jag överraskar mig själv. Tror det beror på att jag är så arg. Hur kunde mormor bete sig så mot sina döttrar som hon gjorde på slutet så att hennes första och äldsta barnbarn skulle komma å ogilla henne så mycket? Varför kunde hon inte unna sitt barnbarn sin mormor. Känns som alla andra flickor har alltid haft ett nära band till sin mormor. (Fick ju aldrig det med farmor heller för hon dog när jag var 14 och fortfarande mycket blyg)
Trodde det skulle vara lätt att å säga farväl för gott till mormor när hon väl dog, eftersom jag har aldrig haft henne....men just på grund av det så var det väldigt svårt. Man insåg att trots att mormor har levt tills nyligen så hade man henne aldrig och det gör ont verkligen. Inga bra minnen man kan hålla kvar vid.
Men jag hoppas uppriktigt att mormor fick frid nu, att hon blev sitt forna glada jag vart hon än nu är nånstans.