Ta inte livet för givet

Tänk vilken tur man har som lever egentligen, att man föddes utan problem och mår fysiskt och hyfsat psykiskt bra ändå.
Denna sommaren har försökt påminna mig och min omgivning rejält om detta.

Jag ska på min andra begravning på fredag denna sommar, och det har inte vart nån på 8 år innan den här sommaren. Det är väl mer naturligt med döden när en äldre människa dör som min mormor men både jag och min bror har blivit av med allt för unga liv i vår närvaro nu.
Först min brors pingis kamrat som dog i cancer enbart 14 år gammal.
Och förra veckan fick jag reda på att min bästa kompis förlora sitt barn, nu när hon var i sjunde månaden....
Jag kunde inte tro det, det blev tomt och det är inte mig det handlar om. Snacka om att jag hade tagit livet för givet. Skäms nåt innerligt.
Och det finns inte ord för medlidandet jag känner för Andrea och Dennis just nu. Jag kan inte göra nåt för dom och blir frustrerad! Inga av mina ord hjälper....

Enda sättet att värna om deras korta men betydellsefulla liv är att själv leva, fullt ut. Inga hinder eller hämmningar längre. Leva för mig själv och andra. Gör världen till en bättre plats om så bara för en människa. Sluta kritisera sig själv för vad det än är. Och hoppas ni som läser detta också kan sluta kritisera er själva, det är en stor anledning varför man inte lever ordentligt och mår bra. Dags att hedra alla unga liv som går till spillo varje år genom att själv leva, NU!

Frida, du fick knappt se världen, men jag ska alltid hedra dig genom att själv leva, för mig själv och dina föräldrar.